Jag fick info om hemsidan. Jag blev rörd. Den behövs. Förra året såg jag bilder på er i paraden och började gråta för det var så fint. Idag är jag på sätt och vis hemlös i kyrkan. Jag är katolik och vill inte vara något annat. Mitt förhållande till kyrkan är komplext. Min stora tröst är vår påve.
Man, 13 maj 2023
Våra döttrar hade varsin flickvän och var uppvuxna med oss i en katolsk församling och det innebar ett smärtsamt uppvaknande för mig ur den ”bubbla” av okunskap som jag befunnit mig i genom min kyrka. Jag såg att mina döttrar var lyckliga och att deras kärlek var vacker. Jag lärde mig något oerhört viktigt om kärlek och om verklig acceptans och inkluderande. När jag sökte information fann jag tystnad och intolerans i kyrkan. Jag upptäckte hur en katolsk gemenskap för HBTQI-personer är starkt villkorad och innebär att bejaka ett liv i celibat. Vi kunde inte se någon möjlighet att vara en del i en katolsk församling under de förutsättningarna. Vi fann en fin gemenskap i en annan kristen församling dit mina döttrar idag kan komma tillsammans med sina flickvänner och känna sig trygga. Jag tänker att HBTQ-frågan är ett slags lackmuspapper på hur väl en församling försöker efterlikna Jesus sätt att bemöta och inkludera alla.
Stolt regnbågsmamma, 55 år – 30 april 2023
Jag är uppvuxen i en katolsk familj med två föräldrar och flera syskon. Nästan varje söndag när jag var liten åkte vi till mässan i vår församling. Jag har många fina minnen från kyrkan. Det fanns en öppen och fin gemenskap upplevde jag. En värme som spred sig utanför kyrkan efter mässan. Jag reflekterade nog inte så mycket över min sexuella läggning förrän i tonåren. Min resa till att inse att jag är lesbisk började med att jag började bli väldigt illa berörd över homofobiska uttalanden. Extra känsligt blev det från kyrkan som på något sätt kändes som mitt andra hem. Den var en stor del av mitt liv och min identitet eftersom jag spenderat så mycket tid i kyrkan och på olika kyrkoläger.
Kvinna, 29 år – 29 april 2023
När jag då läste eller hörde talas om homofobiska uttalanden från präster eller dylikt så högg det till i hjärtat, det kändes som att de talade om mig. Menade de att vi homosexuella var en avart? Det var svårt att tolka det annat än så. Jag tror att det gjorde extra ont då jag upplevde att kyrkan var en plats som borde eller någonstans ska stå för kärlek och alla människors lika värde. Det gjorde ont att höra människors förakt gentemot homosexuella och homosexuell kärlek i synnerhet.
Jag upplevde en konflikt mellan mig och den homofobiska eller stängda dörren gentemot homosexuell kärlek som fanns bland en del katoliker som jag djupt i mitt hjärta inte kunde förstå. Varför anser vissa i kyrkan att heterosexuell kärlek är den enda sanna och riktiga kärleken var en fråga jag ställde mig. Jag är glad över att jag hittade styrkan i mig själv att ifrågasätta och lyssna till mitt hjärta och var jag själv står i frågan. Någonstans blev jag nog stärkt av vetskapen (innan jag ens hade berättat för familjen om min läggning) att de älskade mig precis för den jag är och att jag visste att de var öppna gentemot homosexuella och homosexuell kärlek.
När jag var på konfirmationsläger med församlingen och det var sexualundervisning så var det uppdelat mellan killar och tjejer. Jag minns inte hur vi kom in på homosexualitet men det ifrågasattes och homosexuellt sex benämndes som ”äckligt”. Jag sa ifrån och rusade ut från rummet för jag blev så illa berörd. Jag ringde hem och grät och jag minns att familjen också blev upprörda över det som hade sagts på sexualundervisningen. Att veta att de stod bakom mig stärkte mig enormt mycket i min egen resa att komma underfund med vem jag var och att vara stolt över den jag är.
När jag brottades med insikten om min läggning och kyrkans syn på homosexualitet så vände jag mig till Gud och jag kände djupt inom mig att Gud inte var delaktig i detta. Utan detta är ett synsätt skapat av människan blev min övertygelse. Vi är skapade av Gud enligt den kristna tron. Vem är då vi att ifrågasätta Guds verk?
Jag hade lyckan att växa upp in en katolsk församling med öppen och inkluderande attityd till homosexuella. När nu två av våra egna barn som unga vuxna identifierar sig som icke-binära, ser jag tillbaka på deras liv som barn och kan se tidiga tecken, som vi lärde att ta till oss. I våra samtal med dem och i möten med deras vänner ser vi att det inte handlar om något som de själva har valt utan som något som har funnits där före dem. Vår dotter känner efter många år som ungdom i katolska kyrkan att hon inte längre är välkommen. Vår son har i tonåren avbrutit sin kyrkliga undervisning då hen inte kunde förlika sig med en homofob kyrka och ungdomsledare. Vi som föräldrar bär denna sorg men känner en oerhörd stolthet och tacksamhet för våra barn. Det skulle vara helt absurt och helt emot vår förståelse av evangelierna att leva i något annat än kärlek till dem.
Stolt katolsk mamma, 51 år – 28 mars 2023
Hur kan man vara troende katolik, försöka följa kyrkans lära och samtidigt leva i ett homosexuellt förhållande till en annan man? Genom Guds nåd har jag fått gåvan att kunna förena dessa på ett sätt som för många av mina medtroende tycks vara helt motstridiga. Därför vill jag berätta lite om mig själv och min utveckling.
Hans, 83 år – 26 februari 2020
Sommaren när jag fyllde sexton år slog det ner som en bomb för mig att jag var attraherad och tänd på killarna i badbyxor som fanns på den strand där jag, mina föräldrar och syskon brukade sola och bada.
Under ett par år fram tills jag blivit drygt tjugo höll jag tyst med min upplevelse av mig själv, berättade den inte för någon, inte ens för min biktfar, skämdes och blev ganska deprimerad. Var mitt liv värt att leva och i så fall, hur skulle jag gestalta det? Eftersom jag trodde på Gud och hoppades på frälsning genom Jesus Kristus var självmord inte något alternativ. Kunde jag på något sätt viga mitt liv åt Gud? Någon prästkallelse hade jag aldrig känt men kanske skulle jag kunna gå in i ett kloster eller en kommunitet av något slag. Det var vad jag också gjorde efter ytterligare något år. Det blev oerhört värdefulla år för mig tills en dag en ny novis dök upp. Denne unge man hade under sin uppväxt blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin far. Och nu gjorde han allt för att förföra så många han kunde i sin omgivning. Mig lyckades han inte med men hans agerande var en katastrof för mig och jag var tvungen att på nytt se min sexualitet i vitögat. Återigen blev jag ordentligt deprimerad och beslöt mig för att – åtminstone tillfälligtvis – lämna kommuniteten och söka hjälp. Jag trodde då – precis som den allmänna uppfattningen var – att homosexualitet var något som gick att bota.
Jag började studera för att kunna skaffa mig ett civilt jobb och sökte hjälp för min depression och homosexualitet. Så småningom började jag också försöka kontakta tjejer för att inleda en relation. Jag hade kommit ur depressionen men min homosexualitet bar jag vidare på. Tillsammans med den sista kvinnan jag träffade tågluffade jag en sommar i Europa och kom till en liten stad vid havet där vi hade helt underbara veckor ihop. Men när vi kom hem igen började jag reflektera kring vad det var jag höll på med. Skulle jag nu gifta mig med denna kvinna, som jag visserligen tyckte oerhört mycket om men egentligen inte var attraherad av? Var det inte så att jag nu försökte lura både mig själv och henne? Och ville jag leva i en sådan låtsasvärld? Jag beslöt mig för att berätta för henne om min sexualitet och att jag inte ville fortsätta ett förhållande med henne på så falska premisser. Förstås blev hon ytterligt besviken på mig. Men hon övergav mig inte, utan hjälpte mig sedan att bättre acceptera min homosexualitet.
Nu följde för mig några år där jag i den s.k. gayvärlden försökte finna en manlig partner. Det gjorde att jag också tog paus från kyrkan och höll mig på distans från den, men däremot inte från min tro. Det var ingen lätt värld att leva i, men där fanns en ekumenisk grupp för kristna homosexuella som jag sökte stöd i.
Så småningom fann jag den partner som jag nu lever ihop med. Jag blev hänvisad till en mycket klok och erfaren biktfar och själasörjare med vilken jag regelbundet hade samtal. Det var han som starkt rekommenderade mig och min partner att ingå borgerligt partnerskap för att vi skulle ha en juridisk bas att stå på. Därmed kunde jag också återvända till kyrkan och aktivt delta i det kyrkliga livet.
Nu har jag levt i detta förhållande i decennier och samtidigt varit aktiv i kyrkan, bett, gått till bikt regelbundet och försökt leva min tro. Och min tacksamhet mot Gud genom Jesus Kristus är stor.
Jag har skrivit denna berättelse som ett försök att visa på att vi homosexuella – precis som alla människor – är unika varelser och att var och en av oss har sin egen väg att gå. Och vi är skapade med vår läggning och det är ett faktum som inte längre behöver tystas ner.